Efter kuppförsöket 1912 hade Vajiravudh genomfört vissa administrativa och personalmässiga förändringar som indirekt eller direkt gick i linje med kuppmakarnas önskemål. Kungen återinsatte sin yngre halvbror, prins Rabi Badhanasakdi, i regeringen som jordbruksminister och omvandlade det gamla ministeriet för offentliga arbeten (krasuang yothathikan) กระทรวงโยธาธิการ till ett kommunikationsministerium som blev ansvarigt för järnvägar, vägar, post och telegraf. Ansvarig för detta ministerium blev den tidigare nämnde Chaophraya Wongsanupraphan (Mom Ratchawong Sathan Sanidwongse).

(Chaophraya Wongsanupraphan)

Kungen gjorde sin tidigare omtalade farbror, prins Naresra Varariddhi, ansvarig för det återuppväckta Ministry of Privy Seal (krasuang mura-thathon) กระทรวงมุรธาธร, som ursprungligen hade bildats 1892, och kallade tillbaka sin nära vän och kusin prins Bovoradej Kridakorn (Mom Chao Boworadet Kritdakon) หม่อมเจ้าบวรเดช กฤดากร (2 april 1877-16 november 1953) från hans diplomatiska verksamhet för att ta itu med de personer i armén som varit mest aktiva i kuppförsöket.

Bovoradej var för övrigt son till prins Naresra Varariddhi. Han var född med prinstiteln Mom Chao, men blev senare upphöjd till Phra Ong Chao Bovoradej (Phra Ong Chao Boworadet) พระองค์เจ้าบวรเดช 1929. En annan gammal personlig vän, Chaophraya Aphairacha เจ้าพระยาอภัยราชา (Mom Ratchawong Lop Suthat หม่อมราชวงศ์ลบ สุทัศน์) (1857-1938) utnämndes till justitieminister.

(Chaophraya Aphairacha)

Dessa utnämnanden sågs som en åtgärd från kungens sida för att kunna gripa in mer direkt i regeringsärenden och det sågs också som början på en minskning av antalet prinsar på de höga ministerposterna, trots att de fortfarande var många.

Prins Bovoradej är så intressant att jag vill berätta lite mer om hans bakgrund här. Han hade fått sin utbildning i England vid Harrow School, där han tog en examen 1898 och studerade därefter vidare vid Woolwichs militärakademi (Rongrian Nairoi Mueang Wulit) โรงเรียนนายร้อย เมืองวูลิช 1900. Han anses ha varit den förste siamesiske militärofficeren som tog en examen i utlandet. Bovoradej återvände till Siam den 11 oktober 1900 för en anställning vid den siamesiska arméns generalstab.

Den 27 april 1901 avancerade Bovoradej till löjtnant, 20 maj 1902 till major, 15 maj 1903 till överstelöjtnant och 23 april 1904 till överste. Den 21 september 1906 blev han 29 år gammal utnämnd till generalmajor och 29 maj 1913 till generallöjtnant. 1925 blev han anställd av försvarsministeriet och 1926 blev han stabschef för armén.

Prins Bovoradej hade gift sig 1902 med Thipwan na Chiang Mai (Chao Thipphawan na Chiang Mai) เจ้าทิพวัน ณ เชียงใหม่ (13 juni 1883-27 maj 1954) och hon fick namnet Thipwan Kridakorn na Ayutthaya (Mom Thipphawan Kritdakon na Ayutthaya) หม่อมทิพวัน กฤดากร ณ อยุธยา. Därefter var Bovoradej ambassadör i Paris i tre år under perioden 1902-1905.

(Thipwan Kridakorn na Ayutthaya)

Senare gifte sig Bovoradej sig också med Thipwans yngre syster Chao Si Nuan na Chiang Mai เจ้าศรีนวล ณ เชียงใหม่. Hon fick därefter namnet Si Nuan Kridakorn na Ayutthaya (Mom Si Nuan Kritdakon na Ayutthaya) หม่อมศรีนวล กฤดากร ณ อยุธยา.

Bovoradej utsågs faktiskt till vicekung i monthon Phayap มณฑลพายัพ i Chiang Mai 1915-1919 och arbetade sedan för försvarsministeriet 1928 där han sedan blev försvarsminister den 1 april 1928. Du kan läsa mer om detta och prinsens vidare öde längre fram.

Bovoradej skaffade sig också en tredje hustru Mom Chao Phajongrachit Kridakorn (Mom Chao Phachongrachit Kritdakon) หม่อมเจ้าผจงรจิตร์ กฤดากร (30 april 1903-22 november 1981). När vet jag inte. Med henne fick han tre döttrar Mom Ratchawong Wiphasiri Wutthinan หม่อมราชวงศ์วิภาสิริ วุฒินันท์, Mom Ratchawong Atchariya Khongsiri หม่อมราชวงศ์อัจฉริยา คงสิริ och Mom Ratchawong Pharani Rot หม่อมราชวงศ์ภรณี รอสส์.

Efterhand som Rama VI:s regeringstid fortskred styrdes allt fler ministerier av andra än prinsar, förutom prins Devawongse i utrikesministeriet, prins Naresra (Naret) i Privy Seal, Kitiyakara Voralaksana i finansministeriet och prins Rabi i jordbruksministeriet. Nästan alla var sonsonsöner till kungar och de hade den kungliga titeln Mom Ratchawong och deras familjers välstånd, förbindelser och status hade tillåtit dem att tidigt skaffa sig en europeisk utbildning.

För att kväva rykten om kungens stora utgifter på utsvävningar och för att hitta ett bättre sätt att finansiera nödvändig utveckling utsåg kungen i mars 1912 en kommitté som skulle övervaka statens inkomster och utgifter. Den bestod av två siamesiska ämbetsmän och tre utländska rådgivare. Sammansättningen var säkert medveten för att lugna den internationella finansvärlden som säkert oroades av att budgeten för 1911-1912 hade ett underskott på mer än 2 miljoner baht.

Som ett resultat av kommitténs arbete ökades finansministeriets mandat att planera och genomföra en årlig budget. 1913 hade dock det ekonomiska läget förbättrats och det visade sig att statens inkomster nu översteg utgifterna. Vajiravudhs mest kraftfulla svar på utmaningen 1912 var PR och propaganda. Detta skulle han fortsätta med under större delen av sin regeringstid.

Vajiravudh hade länge varit känd för sin litterära begåvning och sin förkärlek för teater. Även Chulalongkorn hade haft liknande talanger, men dessa hade bara visats upp privat för hans egen och hans familjs höga nöjes skull. Som kronprins hade Vajiravudh organiserat sitt hovfolk och sina följeslagare i en grupp som han kallade Klubben för främjande av lärande. De gav ut en tidning och skrev teaterstycken som hyllade moderna värderingar och etik. När han blev kung fortsatte han detta arbete, men nu med större resurser och prestige bakom sig.

I kungens olika skriftliga alster under en period på 15 år, som skrevs under en förvirrande samling pseudonymer, gav Vajiravudh uttryck för sina många idéer. Han negligerade dock inte den traditionella konsten och skrev en sektion från Ramayana, vilket hans företrädare också hade gjort, på god siamesisk vers. Kungen använde bland annat följande pseudonymer: Asvabahu (Atsawaphahu) อัศวพาหุ), Ramachitti รามจิตติ, Phan Laem พันแหลม, Sukhrip สุครีพ, Si Ayutthaya ศรีอยุธยา, Toby och Tom.

Vajiravudh översatte också sanskritdramer från deras engelska versioner och skrev lärda studier om traditionell litteratur. Han gav också den siamesiska litteraturen en helt ny genre; den västerländska teatern med tal och upphöjde essän, och då speciellt den politiska essän, till en konstform. Ett genomgående tema i kungens litterära alster är en fixering vid det moderna och han uppmanade faktiskt folket att tillägna sig ett västerländskt sätt att leva. Som ett exempel på detta införde han efternamn och namngav själv hundratals familjer.

Efternamn eller familjenamn hade faktiskt inte använts tidigare, men 1913 proklamerade Vajiravudh det som kallas Surname Act (phra ratcha banyat khanan nam sakun) พระราชบัญญัติขนานนามสกุล som innebar att alla familjer var tvungna att ha ett efternamn. Han namngav själv de lägre kungliga och ämbetsmännen och folk ute i landsbyarna var tvungna att välja ett namn från en lista som utarbetats av kungen. En källa påstår därför att det inte är ovanligt att det finns flera familjer i en landsby som bär samma familjenamn, trots att de inte är släkt med varandra.

Få familjer i dagens Thailand kan spåra sina förfäder mer än två eller tre generationer tillbaka i tiden om de inte har en mor- eller farförälder i livet, eftersom det tidigare inte fanns någon folkbokföring.

Vajiravudh ändrade också den gamla siamesiska flaggan med den vita elefanten på röd bakgrund. Den ersattes den 28 september 1917 av den nuvarande trikoloren med färgerna rött, vitt och blått (thong trai rong ธงไตรรงค์). Kungen införde också den första nationella helgdagen till minne av sin far kung Chulalongkorn (han dog den 23 oktober 1910) och Chakridynastin (6 april).

(Siams gamla flagga)

Han uppmuntrade lagsporter och i synnerhet fotboll. Han arbetade för att förbättra kvinnornas status genom att uppmana dem att umgås även med män och argumenterade för ett monogamt levnadssätt i stället för den vida utbredda polygamin. Han var också en ivrig förespråkare för modern utbildning.

Vajiravudh var också ansvarig för organisationen av Chulalongkornuniversitetet, till minne av sin far, och 1916 och 1921 införde hans regering, enligt en ny lag, obligatorisk skolplikt. Alla pojkar och flickor skulle gå i skola mellan sju och fjorton års ålder, men lagen gällde i början endast i omkring 45 procent av landet. Det var även kung Vajiravudh som startade Röda Korset (Ka Chat) กาชาด i Siam och han införde obligatoriska vaccinationer.

Bakom allt detta fanns en röd tråd som löper igenom hela Vajiravudhs regeringstid, nämligen idén om en thaination. Vajiravudh blev den förste att popularisera detta uttryck och denna thaination grundades på det tidigare nämnda "nationen, religionen och monarkin,” en mystisk treenighet där alla tre delarna var oskiljaktigt förbundna med varandra.

Trohet mot en av delarna innebar krav på trohet till de andra delarna. Bristande lojalitet, olydnad eller bristande respekt mot en del av treenigheten innebar att man inte visade trohet mot de andra två delarna. Några spetsfundigheter blandades in för att försäkra sig om trohet från landets betydande muslimska och kristna minoritet.

Säkert var nationen den viktigaste frågan för Vajiravudh och det visade sig, som det så ofta gör, i militära handlingar. Det var framför allt eliten som var inblandad i början. Det var de som köpte moderna militära uniformer och utrustning och deltog i manövrar med de Vilda tigrarna och det var också deras barn som var med i den tidigare omtalade scoutrörelsen Tigerungarna.

De påmindes hela tiden om att Siam var hotat av det rovgiriga väst, som Siam hade förlorat landområden till så sent som 1909, och de var oroliga att fransmännen och engelsmännen fortfarande inte var nöjda. De uppmanades att vara beredda att offra sina liv för landet.